Spårring Partners

Soundprojektor

Written by Ed Pinsent

January 19, 2014

Hooray, here’s the second record from Vrakets Position which we’ve been looking forward to since their 2011 debut release, a powerful self-titled double CD that was a real mind-crusher. The Swedish duo of Göran Green and Tommy Lindholm are in their sixties now, but since 2005 they’ve been going through a purple patch of musical creativity as they revisit a musical partnership which began in the early 1980s. The release of Spår (GALLERI 21 RECORDINGS VRAKGODS 2) in late 2012 coincides with some interest shown by an Art Association in Malmö, who commissioned a five-hour live performance from the band to promote this new release. Five hours is clearly the bare minimum amount of durational space these fellows require, as you can deduce from this album with its excessively lengthy tracks of mindless and mesmerising rock grind. ‘Så Ska Dot Låta’ is the main event, 33 minutes of non-stop musical lard, a simplistic, plodding, tumescent piece of lumpen drone-rock filled with great bowlfuls of loud guitars, hypnotic synths, monotonous bass tones, and a remorseless programmed drum rhythm. Great!

The skill of Vrakets Position is that they keep the music both simple and powerful, and never waste time with airy-fairy nonsense like chord changes, structure, solos, or other wimpy variances. And they rock! I kind of regret the way that Sunn O))) have managed to turn good honest heavy metal into some sort of occultist fine-art drone for intellectuals, resulting in a product that has retained the extreme amplification, but sacrificed everything else – starting with the beat. If you too would prefer that some of sort of backbeat were restored to the equation, then Vrakets Position are the band for you. This isn’t to say they aren’t “art music” too, but with their intensely numbing repetitions played in a no-nonsense heavy-fisted manner, they resemble the greatest Krautrock band that never were; and their insistence on the transformative powers of psychedelic drone might align them with their countrymen from a previous generation, i.e. Pärson Sound.

Also on the album: ‘Korall’, an airless, shrill and metallic piece of clatter that runs over the corpses of many like a freight train; and ‘Sweetheart’, a somewhat more restrained and lyrical chugger which showcases the croaking voice of the lead singer as he delivers fragments from the poetry of W.B. Yeats. As such, it’s a great combination of refined delicacy with brute strength – the marriage between a butterfly and a wrecking ball. Here the performance is very stripped back – you can actually hear the synth keys and drum machine instead of a wall of distorted silver flashing – and some may find it less of an irresistible proposition than the opening blaster, but it has a nice attenuated vibe that links it to the “wasted” garage rock of Les Rallizes Dénudés. Entire release is comprised of live recordings, and it’s a hefty wodge of contemporary rock noise which we recommend.

Posted in press | Leave a comment

Funktionslust

SOUNDOFMUSIC. NU

Av: Johan Redin

De relativt nyanlända veteranerna Vrakets position har släppt sitt tredje dokument i en serie som mer och mer liknar en enda pågående jamsession. Funktionslust är därmed en mycket passande titel. Nu finns det säkert många som i kobrans hastighet ryggar tillbaka inför ordet ”jam”. Skulle jag dessutom lägga till ”seniora rockhjältar med smak för Yeats och Nietzsche” eller (gudbevars) ordet ”garage”, så har vi vid det här laget tappat de flesta läsare. Men då vet man inte vad man går miste om. Det här är riktigt bra.

Nyligen såg jag Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive där huvudpersonen, en svårmodig musiker (och tillika vampyr), gjorde allt för att inte bli upptäckt, berömd eller omhuldad av fans. Protagonisten i filmen är 600 år gammal, men Jarmusch hade lika gärna kunnat vända sig till den betydligt yngre duon som består av Göran Green och Tommy Lindholm. Deras låtar är helst inte under 60 minuter, musiken finns inte på youtube, skivorna är helt otänkbara på Spotify, låtarna för långa för senila medier som Facebook, det är för nördigt för dagspressen och för bra för radion. Så de som ryggar tillbaka för att kodorden inte stämmer med hipsterlivet bör definitivt ta sig ner över mot skåneland och stanna till litet här och var och fråga lokalbefolkningen efter Galleri 21 eller om de har hört talas om två ädla herrar som spelar motordriven musik till poesi.

Denna skiva är en så kallad ”Live in Misterhult”, vilket ger signaler om att de spelat i Småland någon gång i slutet av augusti förra året. Stilen avviker inte nämnvärt från de två övriga skivorna Spår och Vrakgods. Långa stycken: ”Entertainment” på drygt 44 min, och ”Fritid” klockar in på en sekund under 16 minuter. Molande, starkt, framåtdrivet, tungt; ibland ruskigt nära det osannlika mötet mellan tidiga Budgie och Faust. Musiken tar alltså vid omedelbart där den förra slutade, och invändningarna är tämligen exakt de samma: ljudet dokumentärt och grumligt, sången mumlande och smått ad hoc. Så, finns det några funktionsbrister? Nej!

Posted in press | Leave a comment

En supernova av ljud

Peter Sjöblom

Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position.
Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus längtan
efter något man knappt ens vet vad det är. Men den finns där, molande, som ett egendomligt
surr, som en klåda man önskar att något skulle kunna stilla.
Jag hade sökt rätt länge efter något som kändes som att det borde finnas men som inte stod att
finna någonstans. Efter vad som kändes som en ändlös mängd av dronrockband med större
ego än talang hade jag börjat ge upp. Jag stod i begrepp att av frustration och besvikelse
dödförklara hela genren när skivan ”Spår” med Vrakets Position dök upp. I största
anspråkslöshet dessutom; omslaget var skönt befriad från all den skämtartikelsaktiga
psykedeliska kvasisymbolik som brukar vara så populär bland genrens mindre bemedlade
band. Istället, en sakligt monokrom bild av malmökonstnären Tore Nilsson.
Musiken var och är desto mer färgstark. Den har kallats krautpunk; själva kallar de den för
bakgrundsmusik från avgrunden. Oavsett är det en musik som inte presenterar sig för
lyssnaren, utan exploderar rakt ut i rummet, som en supernova av ljud. Strävt rött, bistert blått,
kärva bruna och gula nyanser kastades runt i rummet som i en våldsam, kosmisk strömvirvel
och rev med sig mig med en kraft som jag omöjligen kunde stå emot. Det var som att Vrakets
Position jämnade allt med marken och nollställde min hörsel. Det började om med Vrakets
Position.
Jag var tvungen att följa med, och jag var tvungen att gå tillbaka. Följa med i gruppens tredje
skiva ”Funktionslust” och gå tillbaka, till den dubbla namnlösa debuten som liksom de två övriga
skivorna distribueras genom det Galleri 21 som i närmare trettio år har erbjudit en
malmöplattform åt samtida, i första hand nordiska, konstnärer. Jag förstod att det som skiljde
Vrakets Position från de flesta andra band som ytligt kanske liknar dem, är att de hade
konstnärliga inklinationer som gick långt utanför musiken. Ett konstnärligt medvetande, om man
så vill; ett förhållningssätt som gav musiken djupare, kraftigare rötter än mycket annan av den
musik som stoltserar med fjädrar lånta från krautrock, artrock och annan mer eller mindre
avantgardistisk musik. Här var det inte tal om bara utanpåliggande fjädrar, här handlade det om
en köttigt stabil kropp som vuxit sig stark av näringen från flera konstnärliga yttringar. Att det gör
skillnad, avgörande skillnad, råder det inte den minsta tvekan om.

Även om det känns som att allting börjar om med Vrakets Position, så har de inte uppstått ur ett
intet. Tvärtom har de en historia som går rätt långt tillbaka i tiden. Gruppens endast två
medlemmar är idag en bit över 60 båda två, och i slutet av det 70-tal som krackelerade av
punkens besinningslösa kraft befann sig Tommy Lindholm och Göran Green i skånegionens,
och i synnerhet den lundensiska, punk- och art punk-kretsar. Alltså på samma fertila mark som
fixstjärnor som Stry Terrarie och Henrik Venant. Lindholm och Green gjorde som många andra,
de sökte sig en väg genom band som hastigt upplöstes eller omformades till andra band. Som
hundratals andra fick de ut en singel, eller rättare sagt en EP. Men till skillnad från flertalet av
deras samtida som spydde sin galla över ett dysfunktionellt samhälle, sökte Kabbala Kitsch
inspiration i litteraturen. EP:n kom 1981, gavs ut på det då relativt nystartade förlaget Bakhålls
etikett, och rymde tre låtar med texter av Hermann Hesse. Musiken var inte heller av den
ordinarie sorten, ens med tidsenliga postpunkmått mätt. Redan då tycktes den röra sig runt en
tät tonkärna, som om den utgick från en antydd dron som många år senare skulle bli den
definierande beståndsdelen hos Vrakets Position.
– Har aldrig tänkt på det, säger Tommy Lindholm, men dronen har alltid funnits med i mitt liv.
Har alltid fastnat i ljud som dammsugare, diskmaskiner, mistlurar. I minimalism, enkelhet vilket
det ju fanns mycket av i punken. Frihet är en annan viktig hörnsten. I Kabbala Kitsch var vi tre
fjärdedelar som egentligen gillade mer att jamma på ett ackord än att repetera låtar.
– Vrakets Position har ju alltid arbetat med grunder/droner som en trygghet/frihet för att utveckla
musiken, tillägger Göran Green.

Det finns inte mycket information att hitta om Kabbala Kitsch och de tidiga åren. Några
biografiska skärvor här och där som, som bäst, ger en skissartad bild av bandets prövoår. De
bildades som Skunk 1977, bytte sedan namn till Zakkes Armé innan de till slut fastnade för
Kabbala Kitsch. Tommy försöker täta de historiska sprickorna:
– Det var personmässigt i stort sett samma band. Det var bara trummisarna som varierade tills
Göran tog hand om pinnarna i Zakkes Armé. Skunk och Zakkes Armé var renodlade punkband
medan Kabbala Kitsch mer hade ambitionen att vara ett lite arty inslag på Malmö-Lund-scenen i
början av 80-talet, tänk Kabinett Död, Perfekt Alibi, Henrik Venant med flera. Kabbala Kitsch
blev inte så långvariga men vi hann med några spelningar och EP:n ”3 x Hermann Hesse”. Jag
flyttade upp till norra Skåne 1982, vi repade alltmer sällan och vi delade inte helt åsikter om vart
vi skulle gå musikaliskt. Jag vet faktiskt inte så mycket om de andras musikaliska bakgrund men
själv spelade jag i ett popband i Halmstad, Subterraneans, under 60-talet.
– Jag började faktiskt som sångare i Zakkes Armé, utvecklar Göran, men trummisen försvann
så jag fick fungera som takthållare några år tills vi upptäckte att det fanns trummaskiner som var
mycket bättre på det. Sedan blev mitt huvudinstrument en gammal monosynt, en Kawai 100 F
om man nu kan kalla den ett instrument eftersom den är nästan omöjlig att styra. Kawaien
hänger fortfarande med tillsammans med nya syntar och datorer.

Namnet Kabbala Kitsch leder tankarna till mystik och magi, och det gör även påståendet att
gruppen skulle ha varit inspirerad av Aleister Crowley. Ett kulört inslag i den tidigare
fragmentariska historieskrivningen, men ett som Tommy avslöjar som betydligt mer prosaiskt än
man först kan tycka.
– Det var en liten kupp jag gjorde inför att vi skulle få några texter publicerade i Bakhålls
antologi ”Svenska Rocktexter”. Jag skickade in tre av mina bl a en som hette ”Aleister Crowley”
som väl var någon slags hyllning. Att vi spelade ”magisk skit” stämde väl men knappast att vi
var inspirerade. Hur skulle det ha låtit? Det var förresten under Kabbala Kitsch-tiden vi började
använda poesi av till exempel Stagnelius, Hesse, Nietzsche, Blake. Jag ville att bandet skulle
heta Hessenizze men de andra bara garvade. Det skulle vara mycket tyskt kring -80. Vi gjorde
en sagolikt bra låt av Blakes ”The Tyger” som jag är sugen på att göra en ny version av.
Närheten till litteraturen går som en röd tråd genom bandets historia. Hesse-EP:n som gavs ut
av bokförlaget Bakhåll. Vrakets Position som förutom av William Blake och Friedrich Nietzsche
lånar av Omar Khayyam och W.B. Yeats. Kopplingen till konsten bämnde jag redan tidigare,
och till det kommer att Göran Green själv är bildkonstnär. Vrakets Position korsar
konstyttringarna och jag funderar över om det alls är möjligt att hålla uttrycken åtskilda. Är
allting inte egentligen bara olika sätt att formulera sig kring en och samma sak, kring samma
vision, där alla är konstarterna är avhängiga varandra?
– Jag ser verkligen musiken som en integrerad del i ett större kulturellt uttryck, bekräftar Göran.
Jag ser konsten/musiken som en revolutionär kraft som i sina bästa stunder förhöjer
medvetandet till nya dimensioner.
– Det är så här jag formulerar mig, uttrycker mig kulturellt så nära mina idéer och känslor som
det är möjligt, konstaterar Tommy. Det är vad jag kan, vad som fungerar för mig, något jag mår
bra av och vad jag vågar göra. Har provat att uttrycka mig på andra sätt, skriva, måla, men jag
blir så djävla prestationsinriktad, självkritisk och beräknande. Och det strider mot mina egentliga
värden. Jag kan bara säga att det är tur att Vraket finns som någon slags ventil i detta
feel-good-impregnerade nu. Vi är enormt öppna för allt och alla som vill dela visioner med oss.
– Jag, fortsätter Göran, har ägnat mig åt skapande processer, i olika former under större delen
av mitt liv. Skapande handlar mycket om att knäcka vissa koder. Den musikaliska koden
knäckte jag och Tommy tillsammans för många år sen och sedan dess har vårt skapande
handlat om att ge oss själva frihet där vi bit för bit kommer över våra egna begränsningar. Detta
är en never ending story och de senaste åren har vi blivit modigare och mer befriade vilket har
resulterat i den musik vi nu har givit ut. Har man en gång upplevt den musikaliska kraften
skapar det ett behov. Det är svårt att låta bli och det är ju ett fantastiskt privilegium att vi har
tillgång till den här möjligheten.

Under 80-talet, efter att de kortlivade Kabbala Kitsch hade lagt ner verksamheten, fortsatte
Göran och Tommy att spela tillsammans i olika bandsammansättningar.
– Det var av lösare art och bara improvisation, berättar Tommy. Vi provade med vår gamle
basist, en synt-kille, en cellist med flera men det funkade inte riktigt för att det skulle kunna bli
något fast. Det var nog så att jag och Göran kände att det inte riktigt blev som vi ville, att det
inte blev någon riktig kemi. Efter -87 träffades Göran och jag sporadiskt, ibland med flera års
mellanrum men varje gång kändes speciell.
När började Vrakets Position bli en mer stabil enhet, och vad var det som fick er att starta
bandet efter så lång tid?
– Svår fråga, säger Tommy. Det var i alla fall 2005. Och vi tyckte vi lät djävligt bra. Tekniken
hade utvecklats, vi hade lämnat kassett-tiden bakom oss och inspelningsljudet blev bättre. Vi
var båda 55+ och lite fed up med mycket vi hörde och såg runt om oss. Det blev efter hand ett
slags beroende att träffas men helt utan ambitioner att spela för någon annan än oss själva. Vi
var helt nöjda med att spela och lyssna själva på det vi gjort och så var det de följande åren
fram till 2011.

I Vrakets musik tycker jag mig höra betydligt större påverkan från artister som
exempelvis AMM, Faust, Tony Conrad och LaMonte Young än från ”vanlig” rockmusik,
även om energin kan vara ”rockig”. I vilken tradition tycker ni själva att ni hör hemma?
– Mina barn har ofta lite irriterat sagt att jag lyssnar på all musik och det är väl någon slags
sanning, säger Tommy. Men det jag alltid återvänder till är stycken som Velvet Undergrounds
”Sister Ray”, Terry Rileys ”Persian Surgery Dervishes”, Kenny Håkanssons ”Räven raskar över
isen” och allt med Wire. Sen betyder ju Faust, Tony Conrad, LaMonte Young, Terry Riley.,Steve
Reich, Phil Niblock, Charlemagne Palestine, Earth och väldigt många andra minimalister
oerhört mycket för mig och mitt välbefinnande. Jag vet faktiskt inte längre vad som är
rockbaserat och inte i det vi gör. Allt är samma sak och ett. Det finns inga distinktioner längre.
Leve detta!
– Vi har nog ganska likvärdig musiksmak, skjuter Göran in. Jag har alltid haft en kärlek till allt
som är gränsöverskridande.
Improvisationen är direkt avgörande för den musik som Vrakets Position gör. De fångar en
ingivelse, följer längs med den så den länge som den är möjlig att utvinna energi ur. Genom att
skala av allt överflödigt, rensa bort allt lull-lull, kommer de nära kärnan, inte bara i musiken som
sådan, utan också upplevelsen av musiken. Det finns ingen gräns mellan musiken och
lyssnaren. Men vilka är utgångspunkterna? Utgår Vrakets Position från något slags
överenskommelse på förhand, mer eller mindre vag och öppen, som ett slags landmärke?
– Ännu en svår fråga, säger Tommy. Vi har väl aldrig funderat på det, vilket väl är själva grejen.
Jag har väl huvudet fullt av referenser och aktuella känslor och behov och Göran sina visioner
och känslor och behov och sen har vi våra instrument och någon loop eller något intro som får
bestämma hur vi går igång och sen får det bli som det blir. Vi har en laddning poesi om jag
skulle känna för att sjunga lite och vi är allmänt öppna för vad som kan komma att utspelas och
hur länge det ska pågå. Vi har aldrig planerat något, vare sig text eller musik. När vi träffas
spelar vi oavbrutet i cirka tolv timmar med avbrott för en del lyssnande.

– Det som är mest spännande är att vi hela tiden skapar något nytt, säger Göran. Även om vi
någon enstaka gång har en idé, att vi faktiskt försöker förbereda något, så blir det
improvisationsmusik vi skapar i stunden.
Spelar Vrakets Position inför publik, och i så fall, hur reagerar den? Läser ni av publiken
och låter dem på så vis bli en del av musikens tillblivelse, eller blir ni som en sluten
enhet med publiken mer som utomstående betraktare?
– Vi har haft två spelningar, berättar Tommy. Den ena med publik som satt och lyssnade och
den andra, som var en fyratimmarsspelning, med aktiv publik som gjorde väggprojektioner
bakom oss. Vi ser oss inte som ett live-band. Det vore kul på ett sätt men lite bökigt för oss
åldermän. Vi trivs nog bäst för oss själva, som vi brukar ha det. Vi är dock glada över den
respons vi fick under de spelningar vi haft.
Inte oväntat är gruppens tre skivor inspelade i avskildhet. Ljudet är primitivt om man jämför med
slipade studioproduktioner, men det skrovliga soundet bidrar till snarare än reducerar musikens
genomslag. Som om den vore för stor för att få plats i en mikrofon. Som om lika mycket pågick
utanför det inspelade. Vilket ju är precis så det är med Vrakets Position. Det som registreras av
inspelningsutrustningen är närmast som en utgångspunkt för lyssnaren och det är dennes sak
att ta musiken vidare, djupare in i sig själv. Jag har svårt att förstå vad musiken skulle kunna
vinna på att spelas in studio.

– Bättre ljud givetvis. Men det har aldrig lockat oss. Vi är nöjda och det är det som räknas. En
del av våra inspelningar låter förstås för djävligt bland annat beroende på kass inspelning, dålig
teknik. Men inte allt och det får oss att fortsätta hävda vårt sätt att spela in oss, säger Tommy
och får medhåll av Göran:
– Vi har med tiden skaffat oss bättre teknik, men något studioband är vi ju inte. Det finns en
kraft och ärlighet i det autentiska ljudet som är svårt att få fram i en studio.
Den musik som Vrakets Position gör fungerar på många plan, men det viktigaste är det
antydda, det som annars är svårt att få grepp om i vardagen. Vrakets Position tvingar sig liksom
in i lyssnaren och agerar på ett subliminalt plan. Jag får en aha-upplevelse när jag får veta att
Tommy till vardags är psykoterapeut. Kopplingen är ju lika given som den till konsten!
– Det finns ingen motsättning alls, det är samma ”jobb”, säger han. Älskar mitt jobb, ser fram
emot nästa patient, får vara här och nu med denne, vara kreativ, öppen, följa en process, en
utveckling, förändring, se resultat och precis allt det som finns i det som är Vrakets Position. Jag
brukar tänka att jag som psykoterapeut är en kombination av uppfinnare och detektiv. Tror att
det är lika med ett par av mina viktigare värden, kreativitet och nyfikenhet. Tror att det gäller för
Göran också, annars hade vi inte hållit ihop i 35 år och skapat det vi har gjort. Kan inte heller se
något slut på det vi gör och det känns djävligt bra på ålderns höst.
Peter Sjöblom

Intervjun med Göran och Tommy som pdf.

Posted in press | Leave a comment

Industripunk i Hässleholms kommun

Leif Carlsson

Tidningen Kulturen

Funktionslust
Vrakgods 003
Duon Vrakets position sköljer över dig från första stund. Hänsynslös mot ditt tillbakalutade välbefinnande pockar de på uppmärksamhet och lyckas snabbt få lyssnaren att ta ställning. Vill du höra detta och riskera att dina värderingar sätts i fråga och sinnesfriden kanske ruckas? Eller, ska allt fortsätta att vara som förut? Är det det sistnämnda som gäller, så stäng av!

Det finns beröringspunkter med både avskalad rock och nutida musik som vill spränga lyssnarnas försvarsvallar, med både band som Träd gräs och stenar och Dror Feiler och The too much too soon orchestra. Den hypnotiska upprepningen, det minimalistiska ostoppbara gunget. Fast Vraket går igång direkt till skillnad från TGS som alltid gav sig själva och publiken en startsträcka. Noise slammer planhyvlar eller analoga syntar pressar öronen mot en smärtgräns och ger hjärnan vad den tål, tar sig in i skrymslena. Du kommer inte undan så lätt, men attityden är opretentiös. Musiken rör sig hela tiden över en ganska mörk yta. Med starkt framåtlutande puls, är den rastlöst böljande, inte direkt ombytlig, men föränderlig. Mycket händer i ljudmassan.

Funktionslust är inspelad live i Misterhult i norra Skåne den 24 augusti i år 2013. En timmes musik uppdelad på två stycken cirka fyrtiofem respektive femton minuter. I den första förekommer texter ur Friedrich Nietzsches Song of a Goatherder från Idyller från Messina 1882, inte idyll direkt men vemodig romantik. Vill man noga höra texten behövs boken, eller kolla här: http://www.thenietzschechannel.com/works-pub/ifm/ifm.htm#3.

Detta är Vrakets positions tredje cd sedan 2011, och markerar bandets 30-årsjuileum. Ursprunget hittar man i punkbandet Kabbala Kitch från Lund bildat 1978, där både Göran Green och Tommy Lindholm ingick. Från 1982 spelade de som duo, mellan 1988 och 2004 knappt alls, nu har lusten och tillfällena kommit åter.

Leif Carlsson

Posted in press | Leave a comment

Sätt fingrarna i mangeln och skrik ut ditt välbehag.

Jan-Erik Zandersson
Nya Upplagan

nyaupplagan.se

Duon Vrakets position improviserar på ett sätt som påminner om utgåvorna på saligt hädangångna skivbolaget Table of the Elements som i sin tur tog fram den skärande, bultande, smutsiga musiken från sextiotalets loft och vindsutrymmen i de av kreatörer övertagna delarna av downtown New York, men musik som också påminner om skånsk slätt men sedd och känd inifrån tröskverket i en Fahr-tröska med för många år på nacken. Så kan det låta när gamla punkare blir mogna män, när de är lika arga, förstärkarna står ställda på elva och punkkraften är nu en överstyrd motorik från Ruhr-området – den där skördetröskan ser och låter klart muterad. Lyssna på egen risk, men lyssna. Sätt fingrarna i mangeln och skrik ut ditt välbehag.

Posted in press | Leave a comment

Nio föreställningar #4: Vrakets Position & Retro-Visuals

dotoday.se

Skånes konst

Posted in gig | Leave a comment

skug – Journal für Musik

Text: Curt Cuisine

skug.at

Sachen gibt’s. Also gerade auch auf CD. Göran und Tommy spielten einst bei einer schwedischen Punkband namens Kabbala Kitsch (hübscher Name, übrigens), aber das war 1978. Heute sind beide Herren 60+, der eine Psychotherapeut, der andere Kunstkurator – und sie machen immer noch Musik miteinander. Witzige Musik ist das sogar, schwebender, dröhnender Ambientpunk, der ein bisschen 1980er- Flair versprüht (Yep, it’s an analog syntheziser), aber fast zur Gänze improvisiert und hübsch unbehandelt daher kommt. Räudig fast. Na ja, punkig eben. Spätpunkig. Aus der Zeit gefallen. Wie eine Fußnote, die Ultravox, Joy Division und Sister of Mercy zusammenfassen möchte. Hört man selten heutzutage. Nein, richtig, ist nicht zeitgemäß. Aber sehr sympathisch. »Vrakets position« heißt übrigens »Wrackstandort«. Das passt hervorragend zu dem einzigen Kommentar, der sich auf der CD befindet: »Play loud or not at all«. Seufz. Diese CD schenkt man einer blutjungen Gothicnewcomerin und verrät ihr zwei Wochen später, wenn sie gerade voll darauf abfährt, dass das Musik von Mitsechzigern ist ??

Posted in press | Leave a comment

[traktorpsyk]

Av: Johan Redin
soundofmusic.nu

[traktorpsyk] ”Play Loud or not at all” står textat på konvolutet. Ja, det har vi läst förut, en obligatorisk order som kanske inte glimmar av självsäkerhet. Men att inleda ett album med en låt på 32 minuter och 56 sekunder – och dessutom kalla den ”Så skall det låta” – det är fanimig kaxigt! Inte nog med det, det är dryga trettiotvå minuter som är direkt beroendeframkallande. Ingen människa kan spela upp detta på smygvolym. Göran Green och Tommy Lindholm, de två bokläsande garagejammarna på skånska slätten har gjort det igen, det vill säga för andra gången i bandets trettioåriga historia. Det handlar om improviserad, blytung stoner rock; så nedhasad och distad att rummet mättnar av musikalisk kolmonoxid. Det är den närmaste etikett jag kan tillgripa, även om risken är stor att folk genast dimper ned i fördomarna eller rynkar litet skeptiskt på näsan. Men tro inte på mig, lyssna istället. Endast två skavanker avtecknar sig: den lite väl detaljlösa sången i nittonminuterslåten ”Sweetheart” (trots att det är Yeats!) samt, liksom förra skivan, den dokumentära inspelningskvalitén. Ljudet är jag litet kluven till. Någonstans tycker jag att det är precis så här det skall låta, ungefär som när man avnjuter en raspig 78-varvare eller lyssnar på fragment av en stenhög Charlie Parker inspelad på en toalett i Kansas City. Lyssnandet kan hjälpa örat, så att säga. Men jag blir också en smula irriterad, eller ivrig, när jag hör hur ohyggligt bra det skulle låta om det bara fick en skvätt produktion i sig. Bandet har nyligen tillfrågats om de kan tänka sig göra en femtimmarskonsert. Håll utkik.

Posted in press | Leave a comment

Man måste ge sig hän, man måste kapitulera!

TIDNINGEN Kulturen
Med kulturen som perspektiv

tidningenkulturen.se

Av Peter Sjöblom
Vrakets Position har rötter i punkåret 1978 när Göran Green och Tommy Lindholm bildade bandet Kabbala Kitsch i Lund. De gav ut en trelåtarssingel på Bakhåll i början av 80-talet. Att det var just Bakhåll som gav ut den är signifikativt – än idag bär Green och Lindholm litteraturens fana högt då de gärna använder sig av texter av först och främst Omar Khayyam men även visionärer som William Blake och W.B. Yeats. ”Spår” är duons andra CD och liksom den första består den av ett urval improvisationer de gjort under ett flertal år.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det sakligt och professionellt, så istället säger jag det rakt på sak: ”Spår” är precis en sådan skiva som jag alltid önskar ska komma min recensionsväg! Den går direkt in i det mitt hjärta som bultar hårt för gör det själv-inspelningar, någonstans mellan krautrock och amerikanskt avantgarde. Tänk er Tony Conrads inspelningar med Faust på halva hastigheten, lägg till Conrads Dream Syndicate-kollegor John Cale och Angus MacLise på öronbedövande volym i en ovädrad replokal av medelstor modell. Tänk er det, fast tyngre och med en överbyggnad från noise-musiken. Med överstyrda malande gitarrer och skitiga syntar över ett rituellt trummaskinskomp. Eller tänk er hur det skulle ha låtit om Träd, Gräs och Stenar hade uppstått efter punkens genombrott. Eller bättre upp, Trädens tidigare inkarnation Pärson Sound i en cover på ”Sister Ray”! (Själva kallar de musiken krautpunk). Där har ni ”Spår”. Och jag faller pladask, och jag faller stenhårt, och jag faller oavbrutet.
Vrakets Position ger lyssnaren anvisningar om hur skivan ska spelas: Spela högt eller spela den inte alls. Spela högt är det enda alternativet. Det går inte att mjäka med ”Spår”, det är som att den höjer volymen själv om man spelar för lågt. Den kräver den kraft som en rejäl ljudstyrka ger, det är först då den kommer till sin rätt. Det är då distortionen blir som allra vackrast, det är då den plötsliga, kroppslösa röstens oregelbundna mässande tränger fram ur väggen av helvetiskt vackert oväsen, som små blixtar av psykedeliskt ljus. Ord blöder fram ur den skrovliga tegelväggen av ljud, jag vill följa orden inåt, slukas av väggen, förlora mig i musikens omtöcknande evighet… och aldrig komma ut igen. Aldrig komma ut igen. Aldrig.
Samtidigt som det är en ständig dröm att få en skiva som ”Spår”, är det en smärre mardröm att omsätta upplevelsen av den i ord. För den är större än språket; kraften i musiken är större än intellektets förmåga att tolka den. Man måste lyssna med det sinne som inte besitter några ord, man måste ta in den intuitivt. Man måste ge sig hän, kapitulera och avsvära sig alla former av tolkningar. Först då kan man tillgodogöra sig ”Spår” på dess egna villkor och de är de enda villkor som är relevanta när man närmar sig den. Glöm vem du är, glöm vad du vet. Bli hänförd. Bli musiken. Bli det ordlösa varat.
Peter Sjöblo

Posted in press | Leave a comment

[garagekraut]

Av: Johan Redin
soundofmusic.nu
[garagekraut] För den som var med när det begav sig, eller har nyupptäckt den svenska postpunkens grötiga historia, får namnet Kabbala Kitsch möjligen en liten klocka att pingla. Vad jag vet släppte bandet bara en 7”-singel på förlaget Bakhåll 1981, med tre låtar som kretsar kring Hermann Hesses lyrik. Bandet gav upp året efter, men trummisen Göran Green och sångaren och bassisten Tommy Lindholm fortsatte att spela när helst andan föll på fram till 1987. Tiden gick. Årtionden passerade. Så plötsligt, när de båda hunnit bli 60+, blir musicerandet ett återkommande i dagsverket. Lika plötsligt dyker det upp en dubbel cd med inspelningar mellan åren 2007-2010, utgiven av Galleri 21 i Malmö. Ljudet är rått, snudd på dokumentärt. Sporadiska texter av Blake, Hesse, Yeats och Nietzsche framträder och försvinner i en pågående, malande, katatonisk krautmatta av analoga syntar, repetitiva beats, en och annan saxofon, och sannolikt en hel del från garagets verktygspark. Tänk Trans Am – fast brutalare, mer insisterande. Eller tänk: Audionoms och Pistol Discos obstinata farsor. Ingen av låtarna är utprövad och inrepeterad, allt är helt och hållet improviserat och stundtals är det fullständigt fantastiskt bra. Låten ”Logg” rör sig mot industriell råpunk, den drygt 6 minuter långa ”Haveri” mot ett slags roadmovie, fast inte ur kupéns perspektiv utan från vägbyggarens, asfaltläggarens.

Posted in press | Leave a comment

Vrakets Position, s/t

By Jordan Anderson,foxydigitalis.com

Vrakets Position, a name which translates as “Wreck’s Position,” is the Swedish duo of Göran Green, an artist and art gallery owner, and Tommy Lindholm, a psychotherapist; this 2-CD set represents recordings culled from several decades of the group’s purely improvisational practice sessions.
Hopefully the band will keep excavating these archives (they have described recording hundreds of cassettes), as their songs–made up of a loud, drone-based form of rock music, with underpinnings of machine-made and electronic tones–is of high quality.

Interestingly, their lyrics are taken from the work of 11th-century Persian poet and philosopher Omar Khayyam, as well as sources such as William Blake, William Butler Yeats, and other major authors. Each song here is unique and sounds built up from many different instruments. As a unified album, the collection does often drag in places, however.

A piece which makes up the entire second CD, “True Sailing is Dead,” is perhaps the best track here, with slowly modified, very emotional sets of chords created out of looped synths and string arrangements making for very compelling music. Overall this is an unexpectedly good release, especially for such an obscure project.

Posted in press | Leave a comment

Summary Waves

TSP2013BANNER

thesoundprojector.com

Posted in radio | Leave a comment

Imperious Wrecks

thesoundprojector.com

This double-CD by Vrakets Position (VRAKGODS 001) arrived late April 2011. It’s two guys from Sweden who make one heck of a deuced fine 100% improvised din using just guitars and synths, maybe some effects pedals, a rhythm box…veering somewhere along the slopes of avant-rock, free noise and even freer improvisation, the combined simplistic and unfettered musical thumping howl they make is utterly splendid. Göran Green and Tommy Lindholm are old friends who were in a punk band 1978-1982, and after the break-up of that combo continued making music together on cassettes from 1988 onwards. Now it seems they’re both over 60 years old and still find they have a hunger and passion for playing that is undiminished. So along comes this set offering over 70 minutes of music, all drawn from their recent period of creativity which started in 2007 – freaky psychedelic-ish jamming and soaring feedback din, enigmatic atonal songs, near-romantic ballads, and just plain old freeform fuzz out noise. One trademark that distinguishes their mixed-up emotional splurges is a strong sense of rhythm and repetition, and there’s hardly a song among the seven cuts on CD1 that doesn’t massage your brain into a glorious state of tranced-out bonelessness, simply by dint of mindless repeat thumpage. It’s a soft-hard sound that insinuates itself into your body like so much cotton wadding, which then proceeds to swell up when moistened and cause your carcass to turn inside-out. CD2 is slightly less of an all-out zonkermaroo, offering one single 24 minute floor-wiper called ‘True Sailing Is Dead’ (a line from ‘Horse Latitudes’ by The Doors, as any fule kno). This item is more of a wishy-washy synth based wailer that ebbs and flows like a miniature whirlpool and is (for me) marred slightly by the annoying voices at the start, but even so I can see th’ track might turn out to be a beguiling mystery swamper with its numbing repeato-patterns and general air of opacity, something it shares with its sister CD. One of the real nice surprises of the year this, and recommended too. Allegedly, the boys from Northern Skåne have hundreds of cassettes dating back to 1978, so keep an eye open for more releases from those carrier-bags of buried treasure. By the way their name translates (roughly) as “Position of the Wreck” in English, and after playing the first disc, you’ll understand exactly what it means.

Posted in press | Leave a comment