Av: Johan Redin
soundofmusic.nu
[traktorpsyk] ”Play Loud or not at all” står textat på konvolutet. Ja, det har vi läst förut, en obligatorisk order som kanske inte glimmar av självsäkerhet. Men att inleda ett album med en låt på 32 minuter och 56 sekunder – och dessutom kalla den ”Så skall det låta” – det är fanimig kaxigt! Inte nog med det, det är dryga trettiotvå minuter som är direkt beroendeframkallande. Ingen människa kan spela upp detta på smygvolym. Göran Green och Tommy Lindholm, de två bokläsande garagejammarna på skånska slätten har gjort det igen, det vill säga för andra gången i bandets trettioåriga historia. Det handlar om improviserad, blytung stoner rock; så nedhasad och distad att rummet mättnar av musikalisk kolmonoxid. Det är den närmaste etikett jag kan tillgripa, även om risken är stor att folk genast dimper ned i fördomarna eller rynkar litet skeptiskt på näsan. Men tro inte på mig, lyssna istället. Endast två skavanker avtecknar sig: den lite väl detaljlösa sången i nittonminuterslåten ”Sweetheart” (trots att det är Yeats!) samt, liksom förra skivan, den dokumentära inspelningskvalitén. Ljudet är jag litet kluven till. Någonstans tycker jag att det är precis så här det skall låta, ungefär som när man avnjuter en raspig 78-varvare eller lyssnar på fragment av en stenhög Charlie Parker inspelad på en toalett i Kansas City. Lyssnandet kan hjälpa örat, så att säga. Men jag blir också en smula irriterad, eller ivrig, när jag hör hur ohyggligt bra det skulle låta om det bara fick en skvätt produktion i sig. Bandet har nyligen tillfrågats om de kan tänka sig göra en femtimmarskonsert. Håll utkik.