Man måste ge sig hän, man måste kapitulera!

TIDNINGEN Kulturen
Med kulturen som perspektiv

tidningenkulturen.se

Av Peter Sjöblom
Vrakets Position har rötter i punkåret 1978 när Göran Green och Tommy Lindholm bildade bandet Kabbala Kitsch i Lund. De gav ut en trelåtarssingel på Bakhåll i början av 80-talet. Att det var just Bakhåll som gav ut den är signifikativt – än idag bär Green och Lindholm litteraturens fana högt då de gärna använder sig av texter av först och främst Omar Khayyam men även visionärer som William Blake och W.B. Yeats. ”Spår” är duons andra CD och liksom den första består den av ett urval improvisationer de gjort under ett flertal år.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det sakligt och professionellt, så istället säger jag det rakt på sak: ”Spår” är precis en sådan skiva som jag alltid önskar ska komma min recensionsväg! Den går direkt in i det mitt hjärta som bultar hårt för gör det själv-inspelningar, någonstans mellan krautrock och amerikanskt avantgarde. Tänk er Tony Conrads inspelningar med Faust på halva hastigheten, lägg till Conrads Dream Syndicate-kollegor John Cale och Angus MacLise på öronbedövande volym i en ovädrad replokal av medelstor modell. Tänk er det, fast tyngre och med en överbyggnad från noise-musiken. Med överstyrda malande gitarrer och skitiga syntar över ett rituellt trummaskinskomp. Eller tänk er hur det skulle ha låtit om Träd, Gräs och Stenar hade uppstått efter punkens genombrott. Eller bättre upp, Trädens tidigare inkarnation Pärson Sound i en cover på ”Sister Ray”! (Själva kallar de musiken krautpunk). Där har ni ”Spår”. Och jag faller pladask, och jag faller stenhårt, och jag faller oavbrutet.
Vrakets Position ger lyssnaren anvisningar om hur skivan ska spelas: Spela högt eller spela den inte alls. Spela högt är det enda alternativet. Det går inte att mjäka med ”Spår”, det är som att den höjer volymen själv om man spelar för lågt. Den kräver den kraft som en rejäl ljudstyrka ger, det är först då den kommer till sin rätt. Det är då distortionen blir som allra vackrast, det är då den plötsliga, kroppslösa röstens oregelbundna mässande tränger fram ur väggen av helvetiskt vackert oväsen, som små blixtar av psykedeliskt ljus. Ord blöder fram ur den skrovliga tegelväggen av ljud, jag vill följa orden inåt, slukas av väggen, förlora mig i musikens omtöcknande evighet… och aldrig komma ut igen. Aldrig komma ut igen. Aldrig.
Samtidigt som det är en ständig dröm att få en skiva som ”Spår”, är det en smärre mardröm att omsätta upplevelsen av den i ord. För den är större än språket; kraften i musiken är större än intellektets förmåga att tolka den. Man måste lyssna med det sinne som inte besitter några ord, man måste ta in den intuitivt. Man måste ge sig hän, kapitulera och avsvära sig alla former av tolkningar. Först då kan man tillgodogöra sig ”Spår” på dess egna villkor och de är de enda villkor som är relevanta när man närmar sig den. Glöm vem du är, glöm vad du vet. Bli hänförd. Bli musiken. Bli det ordlösa varat.
Peter Sjöblo

    This entry was posted in press. Bookmark the permalink.

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>